37 år med trä

Man skulle kunna tänka sig att den mest erfarne med en blick skulle kunna säga att "så där kommer det att bli". Att förutse om träet kommer att vrida sig på det ena eller andra sättet. Men det går inte.

– Det är ju som det är med trä. Det är ett levande material som rör sig hela tiden. Man vet inte riktigt hur det blir i slutändan. Det kan ändra sig.

Han säger det så där lugnt och sakligt som bara en Sorselebo kan säga det. Ingemar Sjöström, som gjort 37 år på Baseco. Om man skulle överdriva lite så skulle man kunna säga att de byggde fabriken runt Ingemar. Men så säger man inte. I alla fall inte Ingemar.

– Det var inte så mycket att välja på. Jag ville ju ha jobb, förklarar han sitt insteg på det som skulle komma att bli nästan hela hans yrkeskarriär. Och arbetsplats. Golvfabriken som hade som idé att såga de absolut bredaste golvplankorna. Av den bästa råvaran. Senvuxen, lappländsk fura. Och där stod Ingemar och "skivade upp tallen".

– Från början sågade vi timret själva. Då var det väldigt grovt timmer, upp till 120 cm i diameter. Och ur dem fick vi ut golvplankor på 380 mm.

(Nu är det dags att du måttar 380 mm med händerna. Då förstår du att det är väldigt breda plankor vi pratar om).

De utsågade plankorna blev naturligt koniska i kanterna. Numera är ju alla golv spontade, men förr så nyttjade man den koniska profilen och lade varannan planka med bredden uppåt och varannan nedåt.

– Timret kom från riktig gammelskog. Men så ser det ju inte ut numera, förklarar Ingemar. I den odlade skogen blir timret upp mot 70 cm i diameter.

När han får frågan om vad som är så fantastiskt med trä, märks det att han kanske inte funderat så mycket på det. Det kanske har varit självklart.

– Det är nog att man kan göra så mycket saker med trä. Att det i slutändan kan bli ett så vackert golv.

Sågdelen lades så småningom ner och fabriken fokuserade på slutförädlingen – hyvling och behandling. Men Ingemar blev kvar i produktionens förstaled. Att ta hand om grovplanken. Sin sista sommar står Ingemar som vanligt och synar varje planka som kommer in och ska förberedas för hyvling. Då och då tar han fram skjutmåttet för att kontrollera att plankorna håller exakt rätt dimension. Det är kanske det som han upplever har förändrats mest under hans många år.
– Det är mycket mindre dimensioner numera. Och många fler behandlingar förstås.

Man skulle kunna tänka sig att han tyckt att produktutvecklingen skenat iväg under fabrikens och företagets utveckling. Och kanske klämt till med ett ”det där ska aldrig gå”, någon gång. Men inte då.
– Nja, jag har ju egentligen inte haft så mycket med just slutbehandlingen att göra. Jag har ju sett på hur det blir förstås och uppskattar ju att det blir fina produkter. Jag har ju jobbat med råmaterialet och sett till att det hållit så bra kvalitet som möjligt.

När detta skrivs har Ingemar en vecka kvar innan lämnar fabriken för gott. Kanske.
– De har sagt att de kanske ringer in mig om de har kris. Jag har sagt att det går bra. Om jag har tid.

Som ni förstår så har Ingemar planer för pensionen. Det är hus som ska skötas om, barnbarn som ska passas. Och så jakten förstås.
– Jag jagar fågel så det kan gå mycket tid till det.

Inget fiske, då? (Det blir tyst en kort stund. Ingemar förstår inte frågan. Varför skulle det inte bli fiske?)
– Jo, fiske förstås, säger han till slut och ger inget sken alls av att det var en dum fråga.

Vad kommer du att sakna mest?
– Det är nog dem man har jobbat med. Men det kanske går över, funderar han och skrattar lite. Fast ändå inte. Det finns något eftertänksamt i tonen. Kamratskapen har varit viktig.
– Det finns faktiskt en till som har jobbat lika länge som jag. Så han kommer ju att ha varit här längre när han slutar.

Oj.

Kanske dyker Ingemar upp i fabriken igen, alltså. Kanske inte. Men en sak är i alla fall säker.
I Sorsele stannar han.
– Aldrig att jag flyttar till en stad. Då får de bära mig dit.

Det låter trovärdigt. 37 år, Ingemar. Respekt.